Då pröver vi en blogg här istället då jag lessnat på blogg.se, då de aldrig funkar att lägga upp ett inlägg, utan typ halva publiceras, sen får man gå in och skriva om och publicera igen för att de ska funka. har tröttnat totalt, så förhoppningsvis funkar detta och jag kommer att blogga lite oftare..
Idag är ingen vanlig torsdag, för idag vaknade min sambo och var förbannad redan från start. arg för att han missat tiden på arbetsförmedlingen igen, han missade tiden där igår oxå... och jag kan ju tyvärr inte påminna honom hela tiden, som jag brukat, då jag numera har ett minne som en guldfisk. iaf han förbannad, kastade grejer omkring sig, slog näven i databordet, stövlade ner på nedervåning och fortsatte kasta grejer omkring sig, jag satt i sängen och bad om att katterna inte skulle vara ivägen. Han klädde på sig, gick ut med soporna, hämtade posten och gick, frågade om jag skulle köra honom men de gick tydligen inte.
Jag hatar när han blir såhär för de känns alltid, varje gång, som att det är mitt fel, trots att jag vet egentligen att jag inte gjort något fel. men om JAG bara kommit ihåg att han skulle dit, påminnt honom, ställt klockan åt honom, eller gått upp imorse när jag vaknade vid halv 8. mitt fel, varenda gång, bara mitt fel, alltid jag som gör fel, alltid mig det är fel på, alltid jag som kunnat göra de på ett annat sätt, göra de bättre.
ibland kan jag säga ärligt att jag hatar mitt liv, för de e inte lätt. inte lätt att må dåligt, inte lätt att känns sig svag, att vara trött jämt, att inte orka...
Jag har min klippor här i livet, men den största är Millan, henne älskar jag över allt annat och släpper inte i första taget, henne kommer jag att hålla hårt i för hon är bra, bäst, när de stormar i mitt liv finns hon som en fyr som hjälper mig hem, till mitt, till att försöka må bra! om jag inte haft henne att ringa, i tid och otid, skulle mitt liv vara mycket svårare, skulle vara utan många skratt, skulle vara ett tomrum, hon fyller mitt tomrum och hon gör det bra!
Erika är oxå en klippa i mitt liv, men hon bor för långt bort och jag är för fattig för att hälsa på henne hela tiden, men hon finns där, hon lyssnar och stärker mig.
man har vänner sen så har man ju vänner... jag vet vilka mina e, de nära, de bekanta, energitjuvarna, de falska, jag har lärt mig allihopa och tyvärr den hårda vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar