Men nu sköljde det en våg över mig av jobbighet. Just nu känns allt bara skit, allt blev jobbigt å bara skit.
Det är en tjej på jobbet, som är från Iran. Hon har bara bott i sverige i två år. En helt underbar och go människa. Hon ställer mycket frågor för hon är nyfiken på hur stora skillnader är mellan sverige och iran, hur det funkar med allting och så. Hon frågar om malung, dalarna. Om mitt liv, om hur det är att vara i ett förhållande i sverige och så. Och vissa saker kan jag inte svara på. Jag blir ställd. Inte för att jag tycker att hon ställer för intima frågor eller för att hon är ohövlig som frågar en massa. Utan för att på något sätt så blir jag själv konfronterad med vad jag själv känner, tycker och tänker. Sånt som jag aldrig säger till någon. Sånt ingen frågar mig. Hur de känns och vad skillnaden är nu och då.
Nu när jag tänker på det vad det länge sen någon frågade hur jag verkligen mådde. Jag vet ju självklart att mina vänner bryr sig. Men även där finns det gränser.
Jag vet att jag håller mycket inom mig som jag säkert skulle kunna dela av mig med, men det känns som att jag gör/gjort något fel när jag känner som jag gör ibland.
Den här tjejen säger att hon känner sig ensam, och jag känner igen mig så väl. Ska sanningen fram så känner jag mig oxå ensam, så sjukt jävla ensam.
Och hon tycker att det är jobbigt att ha sin familj så långt borta. Och jag förstår det, jag vet inte om jag skulle klara det.
Jag tycker att det är jätte jobbigt att bo 40mil ifrån mina föräldrar. Och då sätter jag mig i hennes situation, att ha mina föräldrar i ett annat land. Jag kan inte ens tänka mig, fy fan!
När vi va i Thailand, så ville ju Thomas inte åka hem, han ville flytta dit. Och de första jag tänkte på var mamma och pappa. När skulle jag få träffa dom då? Mamma har aldrig flygit i ett flygplan, aldrig flugit utomlands. Plus att hon är dålig och kan inte sitta stilla för länge för hon får ont. Hur skulle hon då klara att sitta i typ 12timmar på ett flyg till Thailand?
Jag vet att jag har sagt att jag aldrig ska flytta tillbaka till malung igen. Men människorna jag älskar finns där. Människorna som har tid för mig, alla är nära där. Och det känns så bra när jag är där. Mamma finns max 20 minuter bort.
Här har jag Millan, men hon har Henke och hon har barnen, och hon har sitt jobb. Och hon bor hos sina svärisar så det blir aldrig vi. Det blir aldrig så att vi kan prata som vi gjorde förut. Och jag saknar det.
Memlan vet jag inte vart jag har just nu, hon känns så långt bort. Jag saknar henne oxå, våra pratstunder och våra upptåg, men hon jobbar oxå och hon har sin son.
Jenny bor jättelångt bort, är fortfarande nykär i sin Thomas och hon jobbar och tar kurser.
Jag har vänner här, men jag önskar jag hade någon jag kunde rymma till för en snabb kaffe och en kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar